Kinaelin

Johans lov varade i 8 dagar, medan barnen fick två veckor och en dags ledighet.

De flesta av kompisarna här åkte på semester söderut. Till Thailand, Vietnam, Filippinerna, Indonesien etc, så vi hade inte så många vänner här att umgås med.

Några var dock här och vi planerade ett besök på vattenlandet med Charlie, Elsa, Ida, Shannon och Julian. Eftersom att det är vinter och kallt hade de dock stängt och vi hamnade ännu en gång i trampolinparken.

Jag var däremot aningen nervös över att Shannon skulle skada sitt ben igen. Just nu går han med skruvar och plattor som ska opereras bort i mars, men eftersom att han brutit det två gånger blir man ju orolig att det skulle ske igen, när jag dragit dem till en trampolinpark. Tre killar mellan 10 och 13 var heller inte så försiktiga av sig utan härjade på.

Hela gänget på 7 barn körde ganska länge någon sorts kurragömma/kull i klätterställningen medan vi vuxna kunde planera överraskningslunch för en vän.

Olof hade fotbollsträning lovets sista 7 dagar, varje förmiddag 9.30-11.30. Han lärde sig att åka taxi själv den dagen jag inte kunde hämta, och att beställa och åka själv en annan dag. I Sverige blir det däremot inte taxi till fotbollsträningen 😂

Några av dagarna följde jag med och gjorde ärenden/tittade på. En sådan dag åkte jag hem smått chockerad.

Träningen avslutades med små matcher där gruppen fått tillskott av några yngre killar och gruppen delats upp i 4 lag. En av de yngre killarna, fick en hård boll mellan benen och föll ihop på planen. Lagkamraterna samlades runt honom stående och skrattade. Tränarna kom fram mot killarna, skönt tänkte jag, att de säger till.

Men tränarna föll in i deras skratt. Jag som stod vid några föräldrar spanade efter deras reaktion och de fnissade också med. När tränarna sedan samlade alla killar i en ring, och den skadade pojken låg kvar i fosterställning och hulk-grät kunde jag inte hålla mig utan ställde ifrån mig matkassen och gick in på planen fram till pojken och pratade lugnande med honom.

Eftersom att pojken också är av en utländsk familj med afrikanska rötter, och jag tidigare pratat med mamman, visste jag att de pratar engelska. Jag pratade med honom om att kompisarnas reaktion inte är ok. Jag fattar att han har ont, det är ok att gråta och det är bra om han kommer upp från det kalla gräset in på läktarområdet och får på en jacka. Det var ändå bara 2 grader varmt.

Storebror hämtade mamma som väntade runt hörnet och jag kunde dra mig tillbaka och diskutera med Olof hur de egentligen agerar i klubben. Han och jag var de enda jag såg som inte skrattade, hur bygger de egentligen en laganda på detta sätt? Hur ska killarna kunna lyfta, stötta varandra, trivas och utvecklas som ett lag när de skrattar åt den som är svag och behöver hjälp.

Olof förklarade att det ofta är så att de skrattar och är småtaskiga mot varandra i laget och att han slits mellan att göra vad hjärtat säger och att göra som tränarna vill. Men om han inte lyssnar på tränarna får han ju skäll. Han vill dock vara kvar i laget, eftersom att han känner att han utvecklas, och lovar att inte bli en som skrattar åt den svaga.

Jag var arg så jag kokade på hemvägen framförallt på tränarna som statuerade sämsta möjliga exempel. Kallade pojken för lillasyster istället för lillebror, och jag kände att vi flyttats ganska många årtionden tillbaka i jämställdhetens namn.

Jag fattar såklart att jag som är utlänningen inte kan tro att jag kan ändra lagets, klubbens, sportens, landets? kultur i dessa situationer. Men att visa vad jag tycker och försöka vara en bra förebild på mitt sätt med mina värderingar kommer jag fortsätta med.

Är väldigt stolt över resonemanget hos och omdömena jag får höra om den här gossen. Må honom aldrig agera som sina tränare.