Kinaelin

För de flesta kineserna och de statliga skolorna var 23e-27e december som vilken vecka som helst, skola och jobb pågick. Därmed var det inte så trångt i backarna eller i byns badland som vi tog några timmar i.

Det var skönt att bryta av kylan utanför med en stunds rutschkaneåkande. Det fanns rutchkanor att åka två personer i dubbeldäck, och lite mindre att åka på rumpan i. Sedan fanns det jättehöga kanor med stup och loop som vi hoppade över. I ena hörnet fanns det rutschkanor som skulle åkas på en matta liggande på mage. Ingrid fick däremot kontrollvägas först, och hon klarade inte kontrollen utan fick stanna på marken. Hon vägde för lite.

Den stora “tratten” bakom mig och Ingrid var nog läskigast. 4 eller 5 personer skulle sitta i en stor ring med botten och åka tillsammans. Jag hamnade på baklängesplatsen i denna rutschkana när vi kastades ut och flög över stupet ner i tratten.

I den stora vågbassängen pågick nedräkningen, så vi parkerade oss där och tänkte vänta i fem minuter på att vågmaskinen skulle starta. När den kom ner på noll började dock inte vågorna, utan räkningen startade om på 20 minuter utan att något verkade hända. Suck! Det stod väl något på kinesiska som vi inte fattade. Vågmaskinen var igång i en hel halvtimme, så länge orkade ju inte vi hoppa i vågor. Johan och Olof började frysa efter en stund och gick upp för varm dusch. Vi rutschkanefantaster stannade ett tag till och räknade till 12 åkturer när det bara var att springa upp och ner.

Hårdare regler på besökarna i Kina, inte glasögon, klockor eller personer över 60 år. Vi har alltså ca 20 år kvar att köra järnet i Changbaishans vattenland om vi skulle komma tillbaka hit.

Mycket nöjda med semestern tog vi oss hem till Nantong igen och blev sjuka. Olof började med feber efter sin fotbollsträning medan Ingrid byggde julklappslego och red.

Nyårsplanerna blev lite skjutna i sank, vi skulle firat med två andra familjer här med middag på restaurang och efterrätt med drinkar hemma fram till tolvslaget. Ingrid fick i alla fall fira då hon sparkcyklade sig bort till dem och anslöt.

Jag drack cola till nyårsbubbel och lade mig vid 21 när Johan begav sig bort till dem för att fira lite och ta med Ingrid hem. Han blev i alla fall kvar där över tolvslaget, så två personer fick fira nyår. Vi tar igen det med en middag tillsammans med Scheuermanns när vi blivit friska.

Nu är det Ingrid som är sjukast i familjen, efter tre dygn helt under isen, feber, ljuskänslig, ont i huvud, öron och ögon!! har jag återvänt och kan börja tänka igen.

Det är allt tur att mina barn är så stora, Ingrid lagade ugnspannkaka när jag och Olof var för sjuka och Olof lagade pasta med en fläsksås när jag var för sjuk och Ingrid började bli dålig. Men ikväll kan nog jag slänga ihop en kycklinggryta tror jag.

2025 kan ju bara bli bättre än hur det började i alla fall. Ser fram emot att få leva livet här i Kina ett tag till.