Kinaelin

Under helgen i Gaochun blev vi bjudna på “runda bordet mat” vid tre tillfällen.

Den som bjuder in till gemensam måltid är den som betalar, och om vi försöker betala eller frågar om det är det ansett som ett spel för galleriet. Alla vet att den som föreslagit måltid betalar allt. Kutymen är att gästerna är de som bjuder nästa gång, hur vi nu ska lyckas med det.. En måltid för 10 pers har heller inte samma kostnad i Kina som i Sverige.

Ibland är bordet placerat i ett eget rum, och ibland bland alla andra i en större lokal. De viktigaste gästerna sitter längst från dörren, vilket har brukat bli vi.

På bordet placeras allehanda rätter som värden beställt, inte allt samtidigt, utan allt eftersom att de blir färdiga. Så är det överallt. Praktiskt när vi äter så här vid runda snurrbord, rätter tillsammans. Men inte så praktiskt om hela familjen äter pizza och de vuxnas kommer först. Riset serveras först på slutet, som en backup om gästerna inte hunnit bli mätta.

Du får en liten assiett som mest är för ben och skräp, en skål för ris, soppa etc. Du får också en rissked, pinnar och ett litet glas. På lite mindre ställen är varje persons servis steriliserad och förpackad i plast. På lite finare ställen står det framme redan.

Vad har vi då ätit runt dessa runda bord?

Ingrid har ätit ris, och försökt med stor köttbulle. Denna är dock inte av rent kött utan utblandad med tofu.

Jag som ofta har lite svårt med nya rätter har som strategi att äta först och fråga sedan.

Gaochunområdet har en massa krabbodlingar, stora dammar med sötvattenskrabbor som de föder upp och säljer.

Dessa fick vi lektion i hur vi skulle äta, och lyckades väl helt okej. Krabborna knyts ihop, kokas ihopknutna och lossas vid matbordet. De kryddas inte på något särskilt sätt och äts inte med krondill, vitt bröd och majonnäs.

Vid lunchen runt det runda bordet gick barnen ner när de var klara. De fick en varsin krabba att leka med, krabbor som var för små för att äta. Ingrid badade sin i kanalen, och “råkade” tappa snöret, och vips var hon husdjurslös igen.

Förutom tofuboll och krabbor åt vi “stinky tofu” vilket de sade luktade dåligt men skulle smaka gott. Jag kände ingen dålig lukt, men det vände sig i magen när jag försökte äta. Det gick verkligen inte att svälja ner.

Någon mjukare variant av vattenkastanj var jättegod, precis som flisad lotusrot och helkokt fisk i sås med grönsaker.

Ett fat innehöll en vacker brunkrispig riskaka. Det var ris som var stekt/friterat i ett tunnare lager i en wokpanna sedan vänt uppochner. över detta hälldes en sötare sås, gott!

Vi åt också helgrillade små vaktlar, mindre kött än på en kyckling såklart, men väldigt liknande smak.

Det tredje runda bordet var i mina ögon det svåraste att äta. Många rätter hade paprika i sig, ihoprört så att allt tagit smak. En del var rätt starkt men pak choi som de kokat på något sätt åt jag nästan allt som var på fatet.

Glad att vi slapp dessa torkade djurdelar i alla fall som hängde utanför på gatan.

Vi är ju lite vana att avsluta med något sött som dessert. Men här kan det serveras ett fruktfat eller söt kaka mitt i måltiden. Först glass sedan ris med grönsaker..

Väl hemma i Nantong igen provade jag en restaurang tillsammans med ett gäng svenskar och en mycket pratglad amerikanska.

Pilgrimsmussla med tryffel, krabbkaka med blommor, räkor med päron, pumpa med söt majonnäs, anklever med blåbärssås och samma blåbärssås på potatismos.

Efter glassen med kaffe och blommor kom det in lammkotletter grilllade i den öppna spisen.

Alla fick också en varsin drink, jag förärades med en alkoläsk full av blommor. De på slutet fick istället kaffe med sockerlager toppat med banan.

En intressant och minnesvärd måltid även om jag inte betalar 360 kr för att få samma sak igen.

18 kr var betalade vi för maten nedan på det lokala haket. Inte samma upplevelse, men mättande!