Kinaelin

I veckan har vi pratat lite om barnaga på vår kurs i kinesiska. Upprinnelsen var när vår lärare frågade om vi slog våra barn, omformulerat till “Har ni slagit dem någon gång?”

Vår lärare menade att det är väldigt vanligt att föräldrar slår sina barn på handen eller på rumpan som bestraffning om de gjort något fel. Detta vittnar också ganska många expats om att man sett på stan, små nyp i örontrakten eller andra fysiska bestraffningar i mindre skala.

Det finns ingen lag här som förbjuder aga, och är ganska naturligt enligt de kineser vi pratat med om saken. Det finns ett talesätt (Jättemånga talesätt här!!!) som innebär att en god och bra pojke är en pojken som blivit slagen.

Men att bestraffa barnen genom våld är ändå inte helt accepterat överallt. Sina egna barn i det egna hemmet, ja. Men på skolan verkar det inte vara accepterat band föräldrar att deras barn skulle bli fysiskt bestraffade. Vår lärare i kinesiska visade en film från övervakningskameran på hennes väns barns förskola där de drog ett barn ganska hårt i foten för att hen inte ville ligga still på vilan. Så trots att det finns övervakningskameror i skolan som föräldrarna kan logga in och titta på så sker det saker där.

Ingen övervakningskamera på Hiba Nantong, men vi får bilder av deras arbete på lektionerna istället.

Förutom barn finns det även en massa hundar här. Inte som folk äter trots vad ryktena säger, utan sällskapsdjur och några gatuhundar. Denna vita skönhet dök upp på vår närliggande bar och ville ha mat. Den var inte märkt, ingen ägare kunde lokaliseras, så ägaren till baren tog med hunden till veterinären för avmaskning, vaccin med mera och har nu tagit hunden till sig. Väldigt mjuk och gosig, och den måste ha haft en ägare vid något tillfälle, för den var klippt.

Lite för omedveten om sin storlek trodde hon att hon rymdes i mitt knä.

Här finns också den lilla svarta Bosse som hittades fastknuten? i en E-bike i grannområdet. Sara och Linda trasslade loss hans ben, gav honom vatten och en liten filt att sova på, hoppades att ägaren skulle dyka upp. På morgonen var hunden kvar och förutom att efterlysa ägare eller någon som önskade honom tog de med honom till veterinären för undersökning och vaccin. Tur att summorna för detta är aningen lägre än i sverige.

Frisk men lite undernärd var veterinärens besked. Ingen märkning eller annat kännetecken på en ägare. De vaccinerade honom och tog hem honom i väntan på att hitta någon som ville åta sig honom. Det är ju absolut lockande med ett litet charmtroll som busar och bli glad när man kommer. Men kanske inte en valp som kissar inomhus och gnager på ens händer och skor.

Lilla hjärtat trasslade in sig i julgardinen, aka hundfilten när vi passade honom. När vi nu sett hur han kan trassla in sig i en massa saker och hur han blir helt galen i kassar och vill leta mat i dem anar vi att han inte haft någon ägare utan letat mat i påsar och helt enkelt trasslat in sig själv i snöret på E-biken.

Det lockar verkligen att ta honom till vår hund, men man blir ju otroligt låst med en vovve. Snart får han flytta hem till en barnflickas släkting, de fick napp tillslut. Till dess hjälps vi åt och vaktar honom när det behövs, men vad vi kommer sakna honom ändå.